Kickar i gång igen!

Försöker kicka i gång den här bloggen lite snabbt eftersom det vankas Blogger Boot Camp i helgen!

Det har hänt galet mycket sen senaste inlägget – jag har slutat springa (och nyss börjat igen), jag har ridit mer än någonsin och gjort ett fantastiskt bekantskap i medryttarhästen Mulle som jag är stolt över att kunna kalla min kompis, och så har jag hängt upp och ner väldigt ofta! Jag har nämligen hittat bästa träningsformen – trapets (och ring och tyg, men trapetsen är favoriten).

Hursom, Blogger Boot Camp i helgen alltså! Jag ser som vanligt fram emot det med skräckblandad förtjusning. Det blir crossfit, boxning, ballettinspirerad träning (nyttigt för trapetsen hoppas jag), löpning, föreläsning och slutligen yoga. Fullmatad dag alltså :-)

Och målen för i år? Ännu mer ridning såklart, Bornholm Etape (maraton fördelad på fem dagar) och EAAC (Edinburgh’s Aerial and Acrobatic Convention – som ett Blogger Boot Camp med bara luftakrobatik!).

Häst, häst, häst

Ja, jag tror jag kan säga att jag har hittat rätt i ridningen nu. Det är en sån fantastisk känsla att bara vara med hästarna, pyssla om dem och lyssna på deras tuggande när de står i boxen eller sitta och iaktta dem i flock i hagen. Instant lugn och ro. Samtidigt är det helt underbart att få utvecklas som ryttare och människa genom att lära sig mer och mer och bli bättre och bättre på hästryggen. När jag började om hos Meg i februari förra året hade jag redan ridit några år på ridskola, jag hade varit hos Meg tidigare och ansåg väl att jag var helt okej som ryttare. Jag kunde liksom stanna, starta, rida i alla gångarter, göra lite krumelurer. Det som har hänt sedan dess hade jag dock inte ens vågat drömma om, men efter förra veckan vågar jag nog äntligen säga att jag faktiskt KAN rida och faktiskt är rätt duktig – för att inte prata om att jag vågar tro på att jag kan bli ännu bättre, och jag VILL bli ännu bättre.

Jag hade en helt underbar vecka. Den började lite knackigt när jag fick en helt ny häst som Meg hade fått låna in i sista minuten då Emmet tyvärr hade blivit halt. En jättehäst (nå ja, 1,70 någonting, men jag är liten!) vid namn PW som ingen visste något om förutom att hon var gammal hopphäst och kom från ett bra ställe med en bra ägare. Jahapp. Jag som hade sett fram emot en trygg, lite lugn vecka med en gammal kompis till häst för att boosta självförtroendet lite inför starten med Mulle. Kunde inte ana hur rätt det till slut visade sig vara att jag fick PW. Fast hon trampade mig först på ena foten och sen den andra när jag skulle släppa ut henne i hagen första dagen LOL Men vad underbar hon var. Så mycket egen motor och så välutbildad, och jag hittade formen på henne mer eller mindre omgående, och vi fick till så fina galoppfattningar. I slutet av veckan red jag min första förvända galopp och började med skrittpiruetter!

Uteritten då… Ja, det gick lite sådär. Eftersom ingen hade någon aning om hur PW var ute och hon inte kände de andra hästarna kände jag mig inte alls road av tanken på att rida ut. Det hade säkert gått bra, men jag fick tillbaka all ångest och sa till Meg att jag inte vågade. Det accepterades rakt av vilket jag är mycket, mycket tacksam för. Istället red de andra ut själva och jag fick i uppdrag att skritta Emmet 20 minuter för att se hur han mådde. Det visade sig att det var ridskolechefen själv som hade frågat om jag kunde göra det – jag växte nog några centimeter där, var så stolt över att få det förtroendet. Underbara fina Emmet som tidigare har blivit så illa behandlad att han inte riktigt vet vilket ben han ska stå på när man kommer in till honom i boxen första gången. ”Jag är jättefarlig och tänker sparka sönder dig! Fast jag är jätterädd också och du kanske är snäll i alla fall… Men jag tänker sparka!” Han har aldrig sparkat, och efter några minuter verkar han som tur är komma fram till att man nog tänker vara snäll. Sen när man väl sitter på ryggen av honom är han helt jäkla underbar, så mjuk och fin och duktig när man gör rätt. Så kom inte och säg att alla ridskolehästar är tröga och skänkeldöda… De flesta skulle nog tjäna på att lägga ifrån sig de tankarna.

På torsdagen fick jag världens finaste födelsedagspresent – en halv timmes privatlektion på valfri häst! Den löstes in på fredagen efter uteritten – ja, du läste rätt, jag lyckades ta mig ut andra gången. Då gick det nämligen att låna Mynta som jag känner mig 100% trygg med. Meg tyckte att jag kunde försöka rida henne lite i form på uteritten men det blev 45 minuters åka häst och det var jag jäkligt stolt över. Och Mynta var glad för hon fick käka på alla grenar och blad hon ville längs vägen ;-) De andra hästarna fegade lite på vissa bitar och höll på att backa och ha sig – Mynta käkade så länge = nervös ryttare blev genast lugnare. Så det var en fin tur och jag känner att jag är redo för mer! Kom också fram till att mycket av rädslan ligger i den stora gruppen – jag kände inte alls samma rädsla inför tanken om att rida ut typ två och två vilket nog är det jag kommer göra med Mulle. Eller ensam om han tycker det är okej.

I alla fall, efter uteritten tog jag istället över min gamle (okej, han är 6 år så inte det minsta gammal) vän Pimpim och red en halv timmes privatlektion för Meg. Wow säger jag bara. Det var nog där det började gå upp för mig hur långt jag har kommit och att det inte bara är ”tur” eller hästen som gör att jag rider bättre nu. Nu kunde jag jämföra med en häst jag ridit två gånger tidigare och jäklar vilken fin form han gick i. Och återigen fick vi fina, fina galoppfattningar, jag som annars har kämpat så mycket med det. Och Pim tyckte det var roligt (så roligt att han vid ett tillfälle tog lite eget initiativ och tyckte att vi skulle köra ökad galopp snett igenom LOL). Vi började också försöka oss med lite skrittpiruett vilket la grunden till ett mycket mer lyckad försök på PW dagen efter vilket fick avrunda min vecka.

Så fyra olika hästar på en vecka varav jag lyckades få i alla fall tre att gå superfint. DET var en självförtroendeboost om något! Och ikväll blir det mer, för i helgen ska jag på dagridläger här i Stockholm på ett ställe som jag inte vet ett smack om! Men kombinationen ridning, teori & pilates i tre dagar lät väldigt trevlig och det var inte vansinnigt dyrt, så det kostade jag på mig för att inte få för mycket abstinens efter veckan hos Meg och innan starten med Mulle. Lite bildbomb på det?

Jag & jättehästen PW efter ett av många underbara ridpass

Mynta får nya skor inför uteritten

Pimpim och jag får privatlektion

Älskade Pim!

Troja (som jag hjälpte till att hämta och lämna i hagen varje dag) fixade lite färdkost

Klappa hästen…

… tänker jag göra i morgon (och ibland får man faktiskt skriva saker på svenska som bara danskar förstår)! Dags för årets veckoridläger hos Megasus och jag ser fram emot det som ett barn ser fram emot julafton :-) Extra spännande är det nämligen därför att jag om två veckor börjar som medryttare och ska rida ”egen” häst två gånger i veckan. Jag har ju haft en sån otrolig hästabstinens efter varje ridkurs i år, så nu har jag äntligen hittat mod att ge mig in i medryttarsvängen. Det är med hästarna jag trivs som bäst – det är avslappning, utmaning, träning och personlig utveckling på en och samma gång.

Hästen jag ska rida heter Mulle och är en 19-årig kallblodstravare i lagom storlek (153 i mankhöjd, så jag kan precis se över ryggen på honom!). Jag kände direkt att han både var trygg men samtidigt en utmaning – han gillar att arbeta och vill gärna göra rätt, men springer gärna på i ett sjujäkla tempo om man låter honom göra det. Finns alltså lite att jobba på! Men när han går bra känns det underbart, och han är väldigt välutbildad samtidigt som det känns att han gillar det vilket betyder otroligt mycket. Jag ser så mycket fram emot att lära känna honom bättre!

Men först är det alltså dags för kurs. Jag hoppas kunna få svar på alla dumma sista-minuten-hur-fan-ska-jag-klara-av-att-ta-hand-om-en-häst-helt-själv-frågor och komma ytterligare en liten bit på vägen i ridningen. Hoppas också kunna lägga min rida-ut-rädsla på hyllan en gång för alla så jag är redo för att rida ut med Mulle sen. Jag känner mig på god väg – det känns fortfarande lite nervöst att rida ut, men jag är inte rädd längre. En olycka på ridskolan för typ 10 år sedan hade annars satt sig som ett trauma och fick mig att gråta vid blotta tanken på att rida ut. Tur att det finns såna som Meg som pushar en precis lagom mycket men samtidigt respekterar ett nej, jag vågar inte. Nu ser jag plötsligt fram emot skritturer i skogen och galopp över ängarna!

Tänkte jag skulle försöka blogga lite under veckans gång, mest för min egen skull så jag har koll på vad vi har gjort och vad jag kommer behöva jobba vidare på på egen hand sen. Får se hur det går med den planen, vet ju sedan tidigare att det brukar vara fullt upp från morgon till kväll och att man somnar ovaggad på kvällen…

Back in the saddle

Nä, någon mer ridning har det inte blivit (men det finns spännande planer på den fronten…), men i dag återinfann sig lusten att springa, så det blev 7 lugna kilometer i solen. Jag älskar att sommaren verkar vara på g, det är så skönt att springa i linne och shorts! Jag trodde ärligt talat inte att jag skulle känna för att springa någonting alls den här veckan heller, så jag är nästan lite lättad att jag ville och att det gick bra.

Body Balance i måndags gick också bra, men det var nog lite väl tidigt att ge sig på träning – det var tuffare än jag hade tänkt, och mycket benträning! Kan inte hjälpa att vara lite lätt fascinerad av vad min kropp faktiskt ställer upp på och klarar av numera.

Jag har eventuellt också hittat nästa mål – ett maraton! Innan någon sätter kaffet i halsen ska jag skynda mig att säga: Maraton fördelad på fem dagar ;-) Fem lopp á max en mil i olika terräng på Bornholm. Tyvärr blir det kanske lite väl dyrt att ta sig dit och vara där en hel vecka så jag vet inte om det blir av, men det vore grymt roligt. Om inte i år så nästa år!

Oh, och på upplevelsekontot (för det är ju därför jag springer) fanns i dag tre sovande ankor i bunke 30 cm från stigen jag sprang på samt en stor polis-fysövning här på ön! Det händer alltid något om man har ögonen öppna :-)

Göteborgsvarvet

Jag gjorde det! Det är det viktigaste jag har att säga om den saken. Den lite längre versionen kommer här…

Efter att ha vinkat farväl till bekant E som skulle springa för tredje gången väntade jag in min starttid. Uppvärmningen var rätt obefintlig, hade sprungit lite fram och tillbaka och stretchade lite också. SATS körde någon uppvärmning vid starten men de var så långt borta att jag inte hade en chans att se vad de gjorde och det var alldeles för mycket folk för att kunna göra den ändå eftersom ingen verkade bry sig. Överhuvudtaget var mitt intryck att folk tog det här med halvmaraton (och sig själva) på alldeles för stort allvar – det var gel och vatten och proteinkakor hit och dit och stanken av tigerbalsam hängde i luften. Ändå var jag på gott humör, jag skulle bara njuta av upplevelsen :-)

Iväg kom vi och jag njöt av de första kilometerna. Det var hur mycket publik som helst och alla hejade på ett positivt sätt (inga ”kom igen nu, ni ligger sist!”), så det var fantastiskt :-) Första bron gick fint-fint och jag älskade utsikten över Göteborg. E hade varit orolig att det kanske skulle blåsa kallt däruppe men det var hur varmt som helst så den blåsten som var där var mer än välkommen.

Fyllde på med vatten och sportdryck om vartannat vid ca vartannat ”depåstopp”. Redan runt 8 kilometer började knäna dock tyvärr jävlas med mig och de gjorde ont resten av vägen. Borde kanske ha börjat gå lite då och då men joggade på trots smärtan. Hade någon ide om att jag åtminstone ville ta mig i mål på under 2,5 timme vilket jag inte såg som något större problem. Det målet föll dock någonstans runt 17 kilometer när vi kom in på Avenyn. Det var übervarmt och jag hade så förbannat ont – då ville jag bara få det gjort. Detta betydde tyvärr att jag missade min hejaklack – de hade stått på Avenyn och ropat på mig fick jag veta efteråt, men jag var nog inte riktigt ”där” just då – hade nog annars kunnat göra underverk med lite pepp! Fick gå en liten bit och tog sen sikte på svamparna med vatten som jag såg att folk som kom i motsatt riktning hade (man vände längst upp och sprang tillbaka samma väg). Knäna älskade den lilla biten man fick springa på svamparna som folk hade kastat :-D

Min plan nu var att ta mig i mål – klockan hade passerat 7 min/km och då kände jag att jag lika gärna kunde skita 100% i tiden och bara ta mig in. Lite hjälp fick jag av min Vettel-keps som påminde mig om att aldrig ge upp samt det faktum att jag prickade in ”Crazy Frog” från en högtalare någonstans mot slutet (de som ser F1 vet vad jag menar här och varför det fick mig att skratta).

Sen bar det mot målet – kom endast precis över mållinjen (officiell tid 2.32 för den som bryr sig) innan det tog stopp pga folkmassan som gick där. Sen var det bara att gå i klungan och hoppas på vatten längre fram… Det tog ett bra tag och då var vattenstationen placerad precis på gränsen till utgången – dvs jag hann med en liten pappersmugg, sen var jag ute från området utan möjlighet att gå tillbaka… Förstår inte alls hur de tänkte där.

Letade rätt på en spårvagn som skulle ta mig till parkeringen där jag hade avtalat att mötas upp med Ola och de andra. Efter några hållplatser och lite sms:ande med Ola blev jag plötsligt väldigt illamående och började se dubbelt. Jag tror jag hann med att fråga om jag kunde få gå av (eftersom jag var rädd att kräkas) innan en kille kom fram och beordrade ner mig på golvet. Jag måste ha varit något frånvarande eftersom han upprepade ordern på engelska. Förstod sen att han var läkare. Ner på golvet kom jag i alla fall och upp med benen. Sen kändes det bättre och jag kunde gå av spårvagnen vid nästa hållplats. Är väldigt tacksam för den hjälpen jag fick, det värmer att folk bryr sig när det händer något sånt!

Som tur var visade det sig att Ola & co snurrade runt i närheten pga. totalt trafikkaos, så de kunde plocka upp mig och fixade också en flaska välbehövligt vatten till mig. Sen mådde jag skitdåligt igen när vi kom fram till huset i Hindås 4 mil från Göteborg, så jag fick ligga en stund och knapra chips och salta pinnar vilket gjorde underverk! Återigen är jag tacksam för goda vänner. Sen fick jag bubbla lite i bubbelpool (jag kunde i alla fall knappast ha befunnit mig på en bättre plats för loppet!) och sen var det middag.

Knäna var fortfarande risiga och det var svårt att sova natten till söndag då jag vaknade varje gång jag behövde vända på mig. Det kändes som att knäna inte satt fast i sidled, sjukt obehagligt. På söndagen fick jag underbar hjälp av A-S som masserade benen länge och sen var det tillbaka i bubblet. Helt underbart. Eller ja, massagen gjorde svinont och jag är alldeles blå på låren i dag, men det var lätt värt det för det gjorde i alla fall att knäna slutade göra så fruktansvärt ont och nu har jag mest grym träningsvärk vilket är helt okej. Tusen tack, A-S, om du läser det här :-)

Ikväll blir det lite Body balance – det kommer inte bli vackert, men jag tror det är bra att bli ordentligt varm och stretcha lite. Jag är glad att jag genomförde loppet, men halvmaraton är jag nu färdig med – jag ser ingen som helst anledning att utsätta min kropp för det här igen utan 10-12 kilometer är definitivt mer min grej. Dessutom var Göteborgsvarvet alldeles för stort för min smak. Jag fick aldrig springa på i min egen takt utan det var ett konstant vinglande från start till mål för att passera andra och inte vara i vägen själv. Jag kan ta att det är så i starten på de flesta lopp men när man fortfarande får armbågar i sidan efter 15 kilometer  och själv måste hålla på och justera tempot efter andra konstant är det mindre kul. Men som sagt – jag gjorde det!!

Spring Cross 2014

Jag lever! Och höften höll ihop! Och cirkeln är sluten – Spring Cross 2012 = 1 varv, 2013 = 2 varv, 2014 = 3 varv (18 km). Tyvärr var banan väldigt mycket tuffare i år så jag hade kramp under det mesta av sista varvet och fick både gå och stanna och stretcha. Uppför är vad det är, men nerförsbackarna var också extremt branta – i början gick det jättebra och jag konstaterade att jag har bra teknik nerför eftersom jag kunde springa förbi flera stycken varje gång det var en backe, men samtidigt var det så pass brant att det inte gick att gå utan man var tvungen att småspringa vilket blev väldigt tufft mot knäna på slutet där jag hellre hade gått för att skona dem. I dag känns knäna blåslagna och ömma men jag har ju hela tiden varit medveten om att det skulle göra ont just där. Däremot är jag otroligt lättad över att höften inte strulade och fortfarande mår bra i dag. Nu känns det som om Göteborgsvarvet kommer bli a walk in the park i jämförelse! Ser verkligen fram emot det nu :-) Innandess är det dock dags för ytterligare en helg på hästryggen. Livet är med andra ord rätt bra för tillfället.

So here’s the plan…

Det har inte blivit mycket uppdatering här på sistone för det har sett ganska svart ut på träningsfronten. Nej, det stämmer inte riktigt, för jag har varit iväg på två (!) helt underbara ridhelger och ska iväg igen nästa helg. Hästarna gör mig så genomlycklig och jag är helt övertygad om att det var min mentala bild av att befinna mig i stallet med en häst och bara vara som gjorde att jag äntligen lyckades få blodtrycket godkänt hos läkaren för några veckor sedan.

Men på löpningsfronten är det som sagt inte lika rosenrött. Fysioterapeuten var i och för sig optimistisk men efter att ha provsprungit en kort runda några dagar senare med samma resultat (ont i höften) trodde hon mer på inflammation. Det knäckte min vilja att springa fullkomligt och jag la av helt. Ville helt enkelt inte veta ifall det fortfarande gjorde ont. Nu har jag vilat från löpningen i två-tre veckor och har bestämt mig för att ändå försöka springa SpringCross på lördag. Lugnt och fint. Går det åt helvete vad gäller smärta känns det trots allt skonsammare att springa 18 km i skogen än 21 km på asfalt och då vet jag att jag inte ska ge mig på Göteborgsvarvet alls. Går det bra – ja, då går det nog bra att springa 21 km på asfalt också. Så det beslutet är jag nöjd med. Hoppas bara att höften har tyckt om vilan och att en eventuell inflammation nu hunnit lägga sig helt. Och så är jag tacksam att det inte gjorde ont att rida.

You don’t know what you’ve got till it’s gone…

Jag saknar löpningen helt fruktansvärt mycket nu och hittar ingenting jag känner för som kan ersätta den = det blir noll och ingen träning nu förutom lite simning = jag känner mig fet, ful och lat. Vill bara komma iväg till fysioterapeuten och helst få veta att allt kommer ordna sig med lite vila. Countdown to Friday!

Vatten över huvudet?

Efter dagens långpass undrar jag lite om jag har tagit mig vatten över huvudet. Så fort jag bestämde mig för 18 km SpringCross började höger höft bråka med mig – så pass illa att jag haltade i tisdags. Det har blivit bättre men är fortfarande inte bra, men jag tog mig ändå ut på fredagens ”runda” – som inte blev så mycket runda utan raka spåret till Bromma, svärföräldrarna och god mat! Bra planering där! Distansen var precis vad som stod på programmet också så det kunde knappast varit bättre.

Totalt antal kilometer den här månaden efter den turen: 79. Jag har ju haft ett litet delmål som hette 100 km i mars och på schemat för resten av månaden stod faktiskt just 13 kilometer långpass och 8 kilometer måndag den 31. Hade egentligen tänkt ta mig iväg i går men behövde en vilodag efter fredag, så löpturen fick skjutas upp till i dag. Och nu undrar jag hur jag ska klara av 18 kilometer terräng eller 21 kilometer asfalt. Det gjorde så j*vla ont att springa i dag – både i höften och knäna och så fick jag en stor blåsa på foten också. Var väldigt nära att ringa O och be honom komma och hämta mig redan efter 5 kilometer… Men så gör jag ju inte utan jag springer på fast det gör ont. Och jag kommer förmodligen springa 8 kilometer i morgon också bara för att få ihop de där 10 milen den här månaden. Och sen kommer jag springa halvmaran och genomföra den, och det kommer att göra svinont, men sen kommer jag aldrig behöva springa så långt igen!

Det låter kanske galet att springa trots smärta och hade det varit någon annan hade jag sagt ”Låt bli!”, men så fort det finns någon som tror att jag inte klarar något, då sitter det en liten jävel på axeln och säger att jag SKA klara det. Så jag kommer klara det! Och förhoppningsvis kommer det vara värt det också :-)

Mina nya älsklingar

Tog mig in till stan i söndags för att köpa lämpliga skor för tidigare nämnda SpringCross. Började på Runners Store där jag visste att de hade rea på terrängskor. Fick prata med en trevlig kille som började med att fråga om det var till Nordic Military Training jag behövde skor. Nej, sa jag bestämt och skickade en vänlig tanke till Pernille. Tydligen hade dessa NMT:are varit där och rensat lagret så han hade tyvärr bara två olika skor för mig att välja på. Det ena paret, ett par Asics, kändes helt okej, medan det andra, ett par Scott, inte alls satt bra. Jag tvekade lite i och med att det inte fanns mer att jämföra med, och gissa om jag blev förvånad när killen då säger: ”Vet du, stick iväg till Löplabbet på Kungsgatan istället och kolla vad de har, så kanske vi ses igen senare.” Dét kallar jag bra service!

Sagt och gjort knallade jag vidare till Kungsgatan och efter lite väntetid fick jag hjälp av en trevlig tjej som lyckades hitta tre par skor jag kunde pröva. Ett par Continental (aldrig tänkt på det som ett märke inom löparskor…), ett par Adidas och ett par Salomon. Med mig hem följde Salomon Fellraiser – alltså bara namnet är ju underbart, och så var de lila :-D Och okej, det spelade också lite roll att de satt bäst av alla jag provat och kändes lätta till och med på löpbandet. Som en extra bonus fick jag dem för under tusenlappen tack vare studentrabatt :-)

Nu återstår att springa in dem lite innan det är dags att skita ner dem till SpringCross ;-) Var ute på veckans första runda i dag, men eftersom den nästan bara bestod av asfalt fick det bli mina vanliga skor. På fredag får det nog bli några varv på gräset i Rålis i de nya skorna, och så funderar jag på att ta mig ut till Hellasgården för helgens långpass – lite beroende på hur det känns på fredag.